big bang zebrastreck
vi blir lite rädda för vi har
hört det förr
hur Eva kunde spegla sig i en kille med blöt frisyr
hans Oidipuskomplex och dyra faktureringar
nu somnar hon till ekot av talande tystnad
och tröstar bort sitt tvivel med fyra tatueringar
två på varje sida av kritvita innerlår
målade par i änglar väver skyddsnät av spindelhår
nästa gång hon faller blir det inte lika hårt
det är morgonstorm genom hagel och bussaffischer
löpsedlar där svenska kyrkan vetenskapen sanningssägare och
alla andra allehanda finklädda fanatiker fortfarande
dividerar om platsen tiden där allting började
guds sju dagar eller ett Big Bang?
jag är
döva öron i hörlurarnas famn och plötsligt
ett zebrastreck två zebrastreck tre zebrastreck
närmare dig på andra sidan övergångsstället
snart exploderar vi in i varandra
och vi är lite rädda för vi har hört det förr
hur Peter fick tre läkartest i sin hand
med exakt samma svar det var inte hans barn
som hans fru tog bort abort trots katolsk lott
bortskrapad tomhet blev minnet han gavs
men våra platta blickar möts som på löpsedlar och
bussaffischer bakom glas sju dagar i veckan
en stel hinna av frusen tid i smält sand nu lika
osynlig som arvet är muren mellan dig och mig
ett zebrastreck två zebrastreck tre zebrastreck
mindre mellan oss på övergångsstället
snart exploderar vi in i varandra
och rädsla för det nya
vilar tydligt på ytan som ett isberg om natten
i ditt ansikte mitt ansikte i verklighetens pansarsikte
fingret skakigt på avtryckarknappen i väntan på nästa
Big Bang
för det här är platsen tiden där allting börjar igen
inte sen inte insikt efter sju dagars sörjande igen
för att vi inte vågade korsa våra steg och
krossa våra kedjor och avlossa leenden förbi
förbi tre zebrastreck trots tusen tatuerade
änglar som hellre bär blöta frisyrer än spindelhår
förbi två zebrastreck där hagelstorm inte är is utan
sönderrivna utlåtanden från tre olika läkare med
samma bortskrapade tomhet i sina svar
förbi ett sista zebrastreck och finklädda fanatiker som
genom ändlösa divideringar försöker att dela på oss
men vi har en minsta gemensam nämnare
att rädslan för det nya där vi alla
skyller på något trasigt och gammalt
står i skuggan av den där vi lever ensamma
så vi ler oss förbi och in i varandra
med ett ”hej”
”Eva” säger du
”Peter” säger jag och vi håller kvar
dina fingrar viskar ”nu exploderar vi”
mina ögon skriker ”det är BIG BANG”
och vi blir lite rädda för vi har hört det förr
men vi håller kvar
vi håller kvar