Någonting

det känns som när jag åkte rutschbana i lekparken som barn,
huvudstupa först med utsträckta armar, som den senaste superhjälten
självklart var kanan alltid lite för kort och jag kraschlandade i gruset
spelade ingen roll hur många lager på lager på lager på lager
av kläder mamma hade packat på för att behålla värmen för
där jag landande på magen blev det alldeles ömt
tappade nästan känseln ett tag och sen sved det
magen blev som ett enda stort insomnat brännmärke
sen grät jag

brukade era pappor ”skägga” er på magen?
sådär, när en fader omsorgsfullt håller om sitt barn och
gnuggar sitt tvådagars stålullsstubb i små intensiva cirklar
över barnets nakna mage, gulligt eller hur?
ett meddelande till alla skäggpappor där ute,
det gör skitont
och det gjorde skitont för min pappa hade som supersvinto i ansiktet
men jag grät aldrig
för det kändes åtminstone … något

mamma hade inget skägg så hon brukade prutta min mage
sådär, när en moder kärleksfullt håller om sitt barn och
fladdrar sina mjuka läppar i små intensiva blåsattacker
över barnets nakna mage
ingen anledning till gråt bara skratt, kanske fnitter

och jag har sett bilder på mig när vi var på stranden med familjen som barn
jag var nakenfis med spade i hand och ful med hatt
som skydd mot den brännande solen och jag såg ut att trivas
trots att jag vet att jag alltid har varit lite feg
ibland var vattnet för kallt, ibland smakade det alldeles för salt
men efter tillräckligt många försök vågade jag mig ändå i och ut
och kanske är det just därför jag ändå alltid återvänder till
platser med en vågad horisont för jag vet att känslan av att sväva finns där ute

och det var där jag träffade henne, Isabella
men inte helt utan varningar för
        ”Oskar akta, det farligt att simma när man är mätt man kan få kramp”
men hon hade en attityd som sa
        ”se upp för fan, akta er killar här
         kommer gud och hon är jävligt förbannad”
och hur säger man nej till något sådant?
hon hade saker under huden, jag försökte förstå,
men det var inte som vanligt,
för visst är det så ibland att växelvis går kärleken på tomgång
men det här var mer som att kärleken bränner
och jag hade inte längre något ful hatt att skydda mig med
har aldrig varit bra på att smörja mig
med skyddsfaktor åtminstone sextisju,
sextisju dagar senare säger hon
         ”jag vet inte om det är här jag vill Oskar, ett förhållande,
          mest av allt vill jag bara hångla men vi kan väl
          fortsätta vara kompisar?”
och jag vet inte vad jag ska göra så jag kysser henne,
hennes händer, hennes läppar, hennes hals,
hennes bröst och hennes mage och där blåser jag
kärleksfullt fladdrar mina mjuka läppar
i små intensiva blåsattacker över hennes mage
men jag har ett konstant tvådagars stålullsstubb,
supersvinto som jag fick av pappa
 
så jag lämnar små
insomnade brännmärken efter mig
och då gråter vi båda, inget skratt, inget fnitter
men det känns åtminstone … något

TILLBAKA